Författaren: Siavosh Naderi Farsani

Förra månaden var jag med i ett digitalt seminarium där deltagarna förväntades att reflektera över Noam Chomsky’ s artikel ”The Responsibility of Intellectuals” som gav ut 1967. Bland annat behandlades även begreppet intellektuelle och hens roll ur ett historiskt perspektiv. Jag tog även en kritisk inställning till vad som ofta tolkas med att vara en intellektuell. Syftet med den här texten är att reflektera över intellektuelle och hens roll. Utöver kurslitteraturen kommer jag redovisa och reflektera över frågan utifrån olika perspektiv som presenterades i seminariet.
Chomskys kritik mot intellektuelle
Chomskys artikel anses som en attack mot den intellektuella kulturen i USA. I relation till den rådande makten i landet hävdar han att de intellektuella är underordnade. Författaren är särskilt kritiskt mot teknokrater och samhällsvetenskapsmän, som han trodde gav en pseudovetenskaplig motivering för statens brott med avseende på Vietnamkriget. Han kritiserar de så kallade intellektuella som förhåller sig passiv och underordnade till makten. Han kritiserar de som syftar till att få en respektfull position i Washington utan att tänka på brotten begåtts av staten. Han menar att intellektuelles roll inte är att försöka rättfärdiga statens brott med pseudovetenskaplig motivering. Intellektuelles ansvar är att kritisera sådana brott i stället, menar han. (Chomsky, 1967)
Chomskys idé om intellektuelles ansvar inspirerades i sin tur av Dwight Macdonald som hade givit ut några artiklar angående frågan efter andra världskriget. Macdonald ställde frågan: I vilken utsträckning var det tyska eller japanska folket ansvarigt för de grymheter som deras regeringar begått? Man kan även ställa ytterligare frågor angående olika hemska katastrofer som skedde under det här århundradet: I vilken utsträckning är det brittiska eller det amerikanska folket ansvarigt för de onda terrorbombningarna av civila, som användes som en teknik för krigföring, vilket kulminerades i Hiroshima och Nagasaki. När det gäller även dagens händelser i vilken grad intellektuella tar inställning mot grymheter där tusentals civila inklusive barn, kvinnor och gamla dör av svält och bomber i Syrien, Afghanistan, Gaza och Yemen.
Maktlös intellektuelle
Däremot finns vissa motargument som syftar sig till att rättfärdiga sådan tysnadskultur. Vissa motiverar att intellektuellas röst inte kan längre hörs eftersom de inte kan bidra till opinionsbildningsprocessen i de flesta samhällen. De menar att massmedier inklusive internet (inkl. sociala medier), radio, tv, tidningar, böcker och film betydligt och systematiskt kontrolleras av få individer och grupper som faktiskt är en del av den rådande makten. Det vill säga att informationssamhälle präglas av variation, flerstämmighet och dynamiska krafter när det gäller plattformar och verktygen som används att sprida information. Däremot kännetecknas det av monolog, enstämmighet och statisk rörelse i förhållande till de eventuella rösterna som förväntas höras i samhället. Till exempel kan man inte ta inställning mot vad som pågår i Yemen genom att delta i en tv, skriva i en tidning eller använda sig av en social plattform som få sin budget från kungen i Saudi Arabia. Utifrån det här argumentet ser de intellektuella maktlösa ut idag.
Intellektuelle, politisk aktivist och journalist
Chomsky tycker att intellektuelles roll är att säga sanningen, avslöja statens lögner, kritisera statens brott och agera på något sätt. Dessutom finns vissa som tycker att den kulturella imperialismen och den nya kolonialismen har oskadliggjort intellektuelles skärpakritik genom tysnadkullturen där makts motståndare inte hörs. Till skillnad från ovanstående perspektiv anser vissa att man inte ska reducera intellektuelles roll i samhället till en politisk aktivist. Utifrån det här perspektivet ska man även urskilja mellan journalister och de intellektuella. Det vill säga att intellektuelles roll är att producera och undervisa kunskapen utifrån vilken exempelvis politiska aktivister kan ta inställning mot makten och journalister kan avslöja statens lögner.
Emile Zola som den klassiskt intellektuelle
Det sägs ofta att den intellektuelles ursprung ska sökas i 1700 – talets Frankrike som präglades av en borgerlig offentlighet. Under 1890 – talet etablerades begreppet ”intellektuell” av Emile Zola. Även om begreppet användes först av Zolas motståndare som ett skällsord, användes ordet snart för att tyda på författare och skriftställare som engagerade sig i politiska frågor. Zola utmanade makthavare genom att referera till värden såsom rättvisa, förnuft och sanning. Hon visade hur människan som intellektuell kunde betyda något. Med sin intellektuella idealen anser Zola fem roller för intellektuelle. Den första rollen tyder på att den intellektuelle uppträder som individ och opinionsbildare på offentliga arenor. Den andra rollen innebär att den intellektuelle utnyttjar auktoritet från kultur eller vetenskapsfältet med syftet att påverka politiken. Zola tycker att den tredje rollen av den intellektuelle är att hen autonomt agera, vilket innebär i sin tur att hen uppträder som en distinkt och självständig kategori vid sidan av journalister, yrkespolitiker och organiserade särintressen. Att åberopa universella värden i konkreta situationer anses även som en viktig roll till den intellektuelle, enligt Zola. Den sista rollen innebär att den intellektuelle uppträder och legitimerar sig som samvete och anklagande instans av motmakt mot etablerade intressen.
Intellektuelle inom marxismens tradition
När det gäller marxismen betraktas intellektuelle som agenter för motstånd och för sociala rörelser. Intellektuelle anses även som utmanare respektive upprätthållare av samhällstillstånd. Detta innebär att kritiskt tänkande och maktkritik betonas av intellektuelle inom marxismen. Inom klassiska marxismen började diskussionen om den intellektuelle då man funderade på förhållandet mellan bas och överbyggnad, struktur och aktör, praxis och teori. Även om Marx själv inte var tydlig på frågan betonade vissa marxister att politiska kampen behövde intellektuella, vilket i sin tur var mot teorin om att revolutionen skulle komma nedifrån och genomföras av arbetarna själva.
Precis som Carl Boggs förklara ansåg Marx de intellektuella som disciplinerade ledarfigurer och som en ideologisk avspegling av de sociala processerna. Boggs förklarar även att när Marx betraktar intellektuella som disciplinerade ledarfigurer är förenligt med en jakobinsk elitistisk tradition som hyllade intellektuellas förmåga att klarsynt avslöja samhällets mekanismer. Medan vissa marxister såsom Bakunin, George Sorel, Georg Lukács och Rosa Luxemburg betonade på en självgenererande revolt underifrån andra var anhängare till Lenins voluntaristiska modell, alltså sin teori om ett partiavangarde.
Å andra sidan finns Antonio Gramsci som skapade sin syntes mellan dessa hållningar. Utifrån Gramscis tänkande är hegemonibegreppet centrala, vilket i sin tur syftar på makten som utövas genom ideologi och medvetandeformer. social och ekonomisk fördelning som ska råda i ett samhälle skapas utifrån sådan hegemoni som bildar och förutsätter outsagda överenskommelser i samhället. När det gäller intellektuelles roll i Gramscis teori är de intellektuella kritikerna väldigt viktiga i förhållandet till den hegemoniska förhandlingsprocessen. Det vill säga att intellektuella har kapacitet att spela olika roller. Till exempel de kan peka på motsägelser genom att bryta rådande föreställningar. Dessutom kan de avslöja bakomliggande intressen och skapa alternativa tankebanor. Utifrån sin organiska världsbild och till skillnad från den rådande mekaniska världsbilden i samhället talade Gransci om organiskt intellektuella. Han ansåg intellektuelle som integrerad del av det sociala livet. Dessutom kan intellektuelle anses den som växte fram ur arbetarklassen, enligt Gramsci. Detta innebär även att Gramsci inte låter de intellektuella bilda en ny elit. Genom att ta avstånd från den klassiska modellen, alltså autonomiideal betraktade även Gramsci intellektuell autonomi som en illusion. Han menade att sådan tolkning av intellektuelles roll får dem att medvetet eller omedvetet gå den dominerande klassens ärenden. Eftersom de kommer göra folket passivt och skönmåla sin egen existens. Gramsci betonar att som intellektuell ska man välja sida. Gramscis ideal var att organiskt intellektuella skulle engagera sig i befrielsekamp för undertryckta grupper.
En annan tänkare som jag ska presentera hans uppfattning om intellektuelles roll är Jean-Paul Sartre. I avseende till frågan kan han anses som en legering av klassisk och socialistisk intellektualitet. Precis som Bourdieu har beskrivit honom är Sartre närvarande vid tänkandes alla fronter. Vissa tycker även att Sartre förkroppsligade en total intellektuell som bottnar i både akademi och litteratur. Genom att levandegöra ett gränsöverskridande mellan litteratur, kritik, vetenskap och filosofi fullföljde Sartre den från Zola härstammande intellektuella traditionen. Sartre tycker att Intellektuelles roll är att hjälpa människor att förstå och tro på tanken om att människan alltid är ansvariga för sina handlingar och val, även när hen väljer att inte välja, att inte utnyttja sin frihet. Dessutom tycker han även att människan är till sin natur fri men rädsla för friheten gör att hen flyr in i ond tro.
Intellektuelle och postmodernismen
Postmodernism betraktas som en rörelse från slutet av 1900-talet. Postmodernism kännetecknas också av en allmän misstanke om förnuft, relativism, subjektivism och bred skepsis. Postmodernism indikerar dessutom en känslighet för ideologins roll för att upprätthålla och hävda ekonomisk och politisk makt. Postmodernismens särdrag inkluderar också anti-auktoritärism där man till exempel vägrar att identifiera någon enskild stil av vad konst måste vara. En omprövning av den intellektuella kategorin när man började ifrågasätta både den klassiska och den marxistiska traditionen då inledde i början av 1970 talet. I Frankrike där begreppet intellektuell hade skapat började man ifrågasätta detsamma då Michel Foucault hävdade att Sartres totale intellektuelle redan hade spelat ut sin roll och måste ersättas av den specifikt intellektuelle. Han menade att den intellektuelle representerade en grundtyp som positionerade sig i stora berättelser och hänvisade till högre värden exempelvis rättvisan, sanningen, humanismen, folket eller proletariatet. Postmodernister menad att det var dags att formulera ett nytt ideal.
I sin bok ”La condition postmoderne” (1979) betonad även Jean François Lyotard att den specifik intellektuelle inte representera andra människor utan arbeta för att avslöja mekanismer av makt och vetande som objektiverade tillvaron och individer. Det är inte acceptabel att intellektuelle inte agera på ett universellt plan utan arbeta som expert på lokal nivå med avgränsade frågor i konkreta situationer. Dessutom menade Lyotard att de underprivilegierade tidigare hade utsatts för ett dubbelt förtryck. Den första handlar om det borgerliga samhällets ekonomiska makter och den andra tyder på de intellektuella som tog ordet ur munnen på dem.
När det gäller Bourdieu som sedan ägnat sig åt att värna den intellektuella interventionen kan man hävda att han precis som Gramsci skapade en syntes i förhållandet till intellektuelles roll utifrån perspektiv och kritiken av övriga tänkare inklusive Zola, Sartre och Foucault. När Bourdieu betonar på intellektuell autonomi är han påverkat av Zola. Däremot syntesen är att Bourdieu inte i första hand knöt autonomin till individen utan till det intellektuella fältet. Medan Bourdieu lyssnade på andra tänkare som betonade att intellektuelle skulle tillhöra ett autonomt och separat fält, vilket i sin tur följde andra lagar än ekonomins, politikens eller religionens sfär där intellektuelle påverkade också kampen om hur omvärlden ska kategoriseras och inses, innebar sin syntes även ett intellektuellt agerande utifrån de allmänna värden.
Att främja mobiliserande didaktik
Intellektuelles roll kan innebära att mobilisera folket mot förtryck. Precis som Staffan Larsson (2013) förklarar, är utgångspunkten i mobiliserande didaktik att motsättningar går djupare och bottnar i skilda intressen och förtrycket. Det betyder också att när förtryck råder finns inte förutsättningar för ett tvångsfritt samtal. Man kan även hävda att det krävs mobilisering för att göra motstånd mot förtrycker. När det finns förtryck i samhället som inte är förhandlingsbar gäller mobilisering. En central och viktig del i mobilisering mot förtryck innebär att man sprider kunskap i allmänhet. Det vill säga att man försöker att forma insikter om förtryck i olika former.
Paulo Freire anser att man ska hjälpa de förtryckta på något sätt att befria sig eftersom de inte kan tala om och analysera det förtrycket de utsätts för. Lösningen är att som intellektuell man ska hjälpa människor att ta avstånd från sin kontext. Det vill säga den kontexten u vilken man är van att tänka och agera på ett särskilt sätt. Man kan säga även att de fattiga får ett verktyg för att befria sig från förtrycket genom att erövra förmågan att sätta ord på sin situation. Detta kallas befrielsedidaktik som infördes av Freire.
Min egen tolkning av intellektuelle och hens roll är vem som helst kan vara intellektuell. Förutsättningen är att hen inte bara främja allmänna värden, kritisera maktens brott och avslöja statens lögner utan även förebygga och förhindra vem som helst att drabbas i dåliga situationer inklusive fattigdom, arbetslöshet, kriminalitet, frustration, isolering och så vidare. Utifrån sådan tolkning är även min mor, som inte skickligt kan skriva någonting, en intellektuell när hon ägnade sitt liv åt att försörja och uppfostra sina barn.